Jag har bytt ut min kompaktkamera. Ännu en gång. Letat, undersökt, testat, läst – och sen köpt. Nu i tron att kameran äntligen ska bli ett mindre hinder mellan mig och det jag vill fånga; bilden. Så byter jag kamera, och en gnagande känsla infinner sig. Är det här en väg framåt? Varför tror jag att kameran ska ge bättre bilder? Det jag söker när jag letar en kamera är svårdefinierat, jag vill hitta en kamera som blir en förlängning av mig själv. Så brukar segelflygare tala om riktigt trevliga segelflygplan, och så känner jag inför tex min Nikon D700. Den är inte ett hinder för mig. Knapparna går att programmera som jag vill, och kameran agerar snabbt och effektivt på kommando. Men inför mindre kameror är det svårare att få denna känsla. Gamla tiders Ricoh GR1s eller Nikon 35Ti ägde en enkelhet som idag inte går att finna. Det beror mycket på att en digital kamera kräver mer inställningar. Det är mer än tid, bländare, ISO och avstånd som ska ställas in. Plötsligt måste beslut om filformat, AF, filmning, vitbalans och annat fattas. Detta ger med nödvändighet större valfrihet.
Visst går det att göra mycket med tex Sony RX100. Man har ansträngt sig för att skapa en kamera som är en ideal kompromiss i litet format. Och den presterar bra, ingen tvekan om det. Men varför får jag inte samma känsla av att plåta med den som med en gammal, enklare kamera? När jag tar fram min Nikon FE med en fast 35:a, då händer något. Jag blir mer bildmässigt aktiv. Jag använder fötterna, min kreativitet kittlas lite. Bara av kameran. Det är märkligt. En stor svaghet med moderna små kameror är deras avsaknad av ”hot buttons”. En knapp leder bara in till en snabbmeny, den ger sällan en direkt aktivering av funktion, tex fokuslås eller spotmätning. Jag måste stega in i meny, ta ögan från motivet till kamerans display. Det tar tid, och skapar distans. Kameran med alla dess maximerade funktioner och djupa menysystem blir ett hinder.
Psykologisk forskning om valfrihet visar på att för mycket av den varan kan hämma och paralysera, snarare än att skapa handlingskraft. Och jag tror det gäller även kameravärlden. Ansiktsigenkänning, stabilisering, val av AF-punkter och mätningsmetoder kan visst vara bra. Men ibland hämmar det bara. För mig betyder enkelheten, snabbheten och ett direkt svar mer. Sen kan kameran få känna igen ansikten så mycket den vill.
Inga kommentarer